Lite historia om sjösänkningen

Jan-Åke Siljeström har skrivit om den stora sänkningen av Hjälmaren.

1757 startade en rörelse för att få ordning på vattenståndet i Hjälmaren. Man ville få mera odlingssäkra marker. Rörelsen fortsatte årtiondena därefter för att sänka Hjälmarens vattennivå. Ett första steg togs 1858 då initiativtagaren Gustav August Coyet reste tillsammans med 10 storgodsägare till kung Oscar 1. En av storgodsägarna var brukspatron Lars Gustaf von Celsing som verkade intill Hydevad. Senare utsågs baron Nils Gabriel Djurklou till VD för sjösänkningsbolaget och han är den viktigaste personen för genomförandet av sjösänkningen. 

Förhandlingar startade mellan jordägare och representanter för sjöfarten. Några av motståndarna till sänkningen var Örebro Stad, fiskare, rederier, Hjälmare Kanal och hamnägare. De som ville sänka var bönderna, men man var inte överens. Den första ansökningen för en sänkning 1853 avslogs av riksdagen. Även den andra som gjordes år 1864. Den tredje ansökan hade tagit hänsyn till sjöfartens intressen och då blev det bifall. I riksdagen tyckte man att projektet var vansinnigt men 1877 fick sjösänkningsbolaget ett lån på två miljoner kronor av riksdagen för att genomföra sjösänkningen.  

En plan för sänkningen hade gjorts i riksdagen 1877. Kostnaden beräknades till 4 miljoner kronor. Hösten 1879 började avtappningen. Segelleden var inte tillräckligt djup så avtappningen fick avbrytas under en tid. Sedan skedde sjösänkningen under flera år.  Alltid vid lågt vatten för att inte överbelasta Mälaren. På julaftonen 1882 hade vattennivån sänkts med 118 centimeter. 

Arninge märke ligger vid Hjälmare kanal. Det visar medelvattenståndet som är 23,40 meter över havet. Det blev mätpunkten som man utgick ifrån. Sänkningen fick vara lägst 6 fot eller 21,60 meter under märket och högst 4 fot eller 22,20 under märket.

Mudderverk grävde upp segelleder. Hjälmare Kanal samt Eskilstunaån sprängdes upp. Dammar byggdes och grävningar gjordes i Örebro hamn som då låg nedströms ”Stenskvalet”, nuvarande Slussbron. Torrläggning av Kvismaren påbörjades 1878 genom en kanalgrävning. De 36 dammluckorna vid Hyndevad utanför Eskilstuna öppnades och vattnet kunde forsa ut i Mälaren. Att bygga dammar, muddra och gräva tog nästan tio år och krävde 660 438 dagsverken. Det var Sveriges största torrläggningsprojekt någonsin. Sänkningen av vattenytan gjorde att man vann 39% av Hjälmarens yta som fick bättre odlingsbetingelser. 

Kuriosa är att sjösänkningsprojektet tävlade med så stora projekt som Suezkanalen och Panamakanalen vid de internationella utställningarna i Amsterdam 1884 och Antwerpen 1885. Arbetenas praktiska utförande samt hydrologiska o ekonomiska kalkyler redovisades av ingenjör Per L. Laurell. Det blev guldmedalj i Amsterdam och silvermedalj i Antwerpen.

Örebro Kanal grävdes uppströms ”Stenskvalet” på södra sidan av Stora Holmen. Den sträcker sig mellan Slussen och Hamnplan och utgör en uträtning och fördjupning av Svartån. Arbetena med kanalen påbörjades våren 1886, och innebar bl.a. byggnaden av en sluss vid Skebäck. Kanalen invigdes den 24 september 1888. Under många år pågick ångbåtstrafik till och från Stockholm, samt till olika Hjälmarhamnar. Den reguljära nyttotrafiken till Örebro hamn avstannade 1957, men fortfarande trafikeras kanalen och hamnen sommartid av passagerarbåtar och fritidsbåtar. 

Hela sjösänkningen kostade i direkta kostnader 2 763 160 kronor att genomföra och 18 925 hektar mark torrlades. Bönderna fick betala 7,5 miljoner inklusive räntor och muddring av 5 mil vattenvägar. Allt var betalt 1939.  Det muddrades 28 till 30 gånger genom åren i farleder och in till hamnar och bryggor. Kostnaden för detta, utöver de 7,5 miljonerna, betalades av bönderna fram till 1952.

Kvismarens sjösänkningsbolag avvecklades 1991 och ansvaret övertogs av Hjälmarens vattenförbund.

Några viktiga datum:

1881–1882: Iordningställande av hamnar.

1881–1883: Arbeten i Svartån.

1878–1880: Fördjupning av segelleden genom Hemfjärden, 7, 5 kilometer lång och 20 meter bred ränna.

1878: Arbeten vid Hyndevad. Regleringsdammen färdig 1883.

1879–1882: Arbeten i Eskilstunaån. Ombyggnad av ett flertal dammar och broar. Fördjupning av Hjälmare Kanal, som tidvis var avstängd för trafik.

1879–1887: En över två mil lång kanal, Kvismare Kanal, anläggs längs Täljeåns förlopp, enligt Djurklou ”den dyraste och drygaste” etappen.

Bild: Grävningen och stensättning vid Hyndevad på 1880-talet.