Den stora sjöolyckan

Inlägg skrivet av Jan-Åke Siljeström

År 1713 flyttades det svenska riksarkivet från Stockholm till Örebro slott. Flytten gjordes för att rädda rikets värdefullaste handlingar i en orolig tid. Men att flytta arkiv innebär också alltid stora risker. Denna arkivflytt för över trehundra år

sedan kunde ha slutat med katastrof och att riksarkivet blivit liggandes på Hjälmarens botten.

Arkivcentrums i Örebro arkivarie Håkan Henriksson skrev om sjöolyckan i tidningen Aktstycket nummer 73 som kom ut 2013. Här kommer ett sammandrag av den långa artikeln.

Våren 1713 såg det mycket mörkt ut för Sverige. Det krig som senare kom att kallas stora nordiska kriget hade pågått i 13 år. Framgångarna i början av kriget hade förbytts mot en rad motgångar. En hel svensk armé om drygt 20.000 man hade gått förlorad vid Poltava 1709, de baltiska provinserna hade förlorats 1710 och större delen av de finska landskapen översvämmades av ryssarna under våren 1713. En andra svensk armé om drygt 10.000 man hade kapitulerat för danskarna vid Tønningen i början av maj 1713 och svenska Pommern befann sig under belägring. I Stockholm började man nu så sakta inse att ett ryskt angrepp till och med mot huvudstaden var fullt möjligt. En av de oroliga var den högste ansvarige för rikets arkiv, arkivsekreteraren Elias Palmskiöld. I färskt minne fanns ännu slottsbranden i maj 1697 då stora delar av det svenska riksarkivet blev lågornas rov. Risken var nu stor att rikets arkiv återigen skulle hotas av elden. 

Den 25 mars 1713 beslöt den kungliga senaten att 300 daler silvermynt skulle utbetalas för att bekosta en flytt av arkivet. Palmskiöld fick också uppdraget att ansvara för flytten, men att det skulle ske ”i allsomstörsta hemlighet och tysthet” så att man inte skulle förorsaka någon panikstämning i huvudstaden. Nu när pengar fanns började man förbereda för transporten. Arbetet med att packa ned arkivhandlingar i kistorna påbörjades redan dagen därpå. Lastningen av de fullpackade kistorna gjordes på en förhyrd farkost. Även om det alltså inte var hela riksarkivet som skulle flyttas så var det frågan om en betydande mängd inbundna böcker och handskrifter. Sammanlagt förde man ombord 60 numrerade kistor av normal storlek med hänglås, 10 stora och igenspikade kistor och 13 små men tunga kistor eller bokskrin. 

Klockan fem om aftonen tisdagen den 16 juni 1713 hissades segel och skeppet med den så värdefulla lasten lämnade i all hemlighet hamnen i Stockholm. Färden gick med svag vind västerut så att man vid niotiden på kvällen hade nått Kungshatt. Vid elvatiden på kvällen var man framme vid Stallarholmen. Klockan sju nästa morgon passerade man Strängnäs. Under nästa natt nåddes Torshälla huvud. Där blev man liggande på grund av dålig vind. Klockan två på natten den 20 juni lättade man ankar, men sjömörkret och dimman var så stark att man med möda kunde hitta fram till Kvicksundshålet. Först efter en väntan i drygt två timmar vågade man ta sig igenom sundet och satte åter segel så att man vid niotiden gick förbi Kungsör in i Arbogaån. Vid midnatt kom man fram till Hjälmare kanal. Vid kanalens början fick man nu ligga still under söndagen och först vid sjutiden på måndagsmorgonen den 22 juni började man dra in farkosten i slussen.Vid elvatiden hade man nått fram till den fjärde slussen och vid tretiden passerades prinsessan Ulrikas sluss, men därefter blev man liggande på grund av motvind. Klockan fyra på midsommaraftonens morgon fortsatte färden genom kanalen och man passerade slussarna Västmanland och Södermanland. Fortfarande hade man motvind, men efter mödosamt stakande passerade man Värhulta herrgård vid tolvtiden. Vid sextiden nådde Notholmen där kanalen mynnar ut i Hjälmaren. Här blev man dock liggandes hela aftonen och den påföljande midsommardagen i väntan på att ett stormoväder skulle passera. 

Under torsdagen den 25 juni avtog vinden, men man blev ändock stillaliggande i väntan på att vinden skulle vända. Först vid elvatiden på fredagsmorgonen hade vinden vänt till nordost och dimman skingrats så att man kunde hissa segel. Vid halv tolv styrde man kosan mot väster och tog sikte på Stora Mellösa kyrktorn. Vinden blev nu något hårdare och vid ungefär kvart över tolv ”tycktes farkosten få en temmelig stöt. Jag trodde det warit på någon bank men båtsfolket nekade alla.” Strax därefter ropade dock kvinnorna framme i kabyssen att de hörde vatten ”insqvala”, men styrmannen kunde inte hitta någon anledning till detta. Snart märkte man dock att vattnet snabbt ökades vid pumpen. Klockan var nu ungefär halv ett på dagen och man befann sig mitt ute på Storhjälmaren. När man nu rusade till och satte igång pumpandet gick pumpen till all olycka sönder ett flertal gånger. Under tiden man försökte laga den tvingades man ta till ämbar att ösa vattnet med. Vattnet steg nu stadigt, men båtsfolket ansåg att man ändå skulle hinna fram till Björksundet. Men trots att alla ombord pumpade och öste vatten så mycket man orkade fortsatte vattnet att hastigt stiga i båten. Nu var tiden knapp och för att på något sätt kunna rädda skeppet och dess värdefulla last beslutade man att söka närmaste land. Vid tvåtiden nådde man ön Valen där man rände in ”på siälfwa landet i gyttian”.

Man ropade nu på hjälp och skepparen skickades i land. Efter ett tag kom nio personer som kunde hjälpa till med pumpandet och efter två timmar hade man i stort sett lyckats bli kvitt vattnet i båten och kunde identifiera skadan som var ett hål ”derigenom man kunde ränna twärhanden”.Vid sextiden på kvällen var båten åter läns och man kunde komma loss från gyttjan och ut på sjön igen där man kastade ankar. Pumpandet fortsatte hela natten och dagen därpå. Först vid fyratiden på eftermiddagen återkom skepparen ”med twå säckar myror” som genast fördes ned att täta hålet med (innehållet från en myrstack användes ofta vid provisoriska tätningar). Efter bara en kvart kunde man upphöra med det starka pumpandet och under kvällen höll skeppet läns i hela två timmar i sänder. En stark motvind gjorde dock att man blev liggandes stilla och först vid kvart över nio på söndagsmorgonen den 28 juni lättade man ankar. När man var ett knappt muskötskott från inloppet till Björksundet möttes man av en stark sydvästlig vind så att man fick kasta ankar. Vid tvåtiden hade vinden mojnat så att man roendes kunde tränga igenom sundet. Vid kvart över fyra passerades Ässundet och vid sextiden kom man in i Örebroån där man några gånger ”rände på”, men vid åttatiden ”i Jesu namn och honom ära, kommo wi til Skebäcks brygga, som är Örebro stads lastageplats”. 

På tisdagsmorgonen klockan sju gick den ansvarige Anders Drake till staden där han vid niotiden äntligen i enrum fick träffa landshövdingen Salomon Cronhielm och kunde diskutera hur man skulle föra upp kistorna till slottet. På den här tiden fanns ingen sluss och man kunde inte komma längre med fartyg än till forsen som fanns vid nuvarande gång- och cykelbron vid slussen. På kvällen återvände Drake till Skebäck där han lät föra upp ett par kistor till en tillsluten sjöbod för att där kunna öppna dem och se vilken skada arkivalierna hade tagit. Drakes farhågor besannades då bägge kistorna befanns vara av illa medfarna av vattnet. På torsdagsmorgonen den 2 juli hade Drake dock avtalat med slottsfogden Lars Kåhre om att få bese lämpliga rum att kunna föra upp kistorna till. Nästföljande morgon vid femtiden lät Drake föra upp fem av de mest angelägna kistorna till hans eget förhyrda kvarter i staden.Vid femtiden besökte han slottet där landshövdingen förordnat att kistorna skulle föras, men det bedömdes ta en vecka att ställa i ordning salen. 

Först på måndagsmorgonen kunde man förmå fler av borgarna att ansluta med vagnar vid Skebäck. Det föll ett starkt regn vilket ytterligare riskerade den dyrbara lasten, men vid femtiden var alla kistorna äntligen i säkerhet på slottet. Nu började det mödosamma arbetet med att lasta upp och försöka torka alla handlingar som i flera dagar legat våta i kistorna. De våta arkivalierna lades ut på grått papper. Provisoriska hyllor spikades ihop och snören spändes upp där de våta handlingarna hängdes på tork. Mot slutet av augusti började allt fler av de våta handlingarna bli torra igen och de kunde åter packas ned i kistorna. 

Ett problem kvarstod dock då Anders Drake skulle resa tillbaka till Stockholm. Någon ansvarig person måste ta hand om nycklarna till kistorna, men då landshövdingen beslutat att det var slottsfogden Lars Kåhre som skulle ta emot nycklarna fick Anders Drake snällt vänta på att denne skulle återkomma till Örebro. Först på eftermiddagen den 1 september återkom slottsfogden till Örebro och Drake kunde visa honom runt i rummen och räkna kistorna. Därefter fick slottsfogden Kåhre överta nycklarna och i landshövdingens närvaro åtog han sig ”all omsorg och åhuga” om kistorna. Onsdagen den 2 september kunde Anders Drake ta avsked av Örebro. Denna gång gick dock färden över land och redan klockan åtta på fredagkvällen var han framme i Stockholm.

Var nu rikets arkiv i säkerhet på Örebro slott? Ja, visserligen var man här mitt i landet något säkrare från angrepp av fientliga trupper, men andra faror hotade istället. En fara för arkivet var att Örebro slott var i ett mycket bristfälligt skick. Tornen var ”utgamla” och spåntaken ”helt förfallna”. Om eld uppstod i dem kunna denna lätt spridas till resten av slottet. Skorstenarna i slottet hade dessutom länge stått oeldade och kunde vid användande lätt förorsaka en vådlig brand. Några pengar för att upprusta slottet fanns givetvis inte i dessa svåra tider. De enda medel som beviljades var till inköp av brandredskap, men medlen ankom inte förrän efter två års väntan. Som en extra säkerhetsåtgärd beslutade man 1715 att krut inte längre skulle få förvaras på slottet och att man ej längre skulle få idka bryggeri där. 

I december 1715 hade Karl XII slutligen återkommit till Sverige och han kunde nu mer än tidigare själv sätta sig in sakernas tillstånd i riket. Flytten av riksarkivet 1713 hade kungen inte tillfrågats om, men den 10 februari 1716 befallde han från Ystad att kanslikollegiet vid första öppna vattnet skulle föra arkivet tillbaka till Stockholm. Befallningen verkställdes dock inte direkt. Sannolikt ansåg kanslikollegiet, och nu även arkivsekreteraren Palmskiöld, att det vore säkrare att ha kvar arkivet i Örebro då angreppsfaran i Stockholm nu egentligen var än värre än den varit 1713. Men i början av juni tillskrev man ändock landshövding Ekeblad i Örebro om att man skulle förbereda för en flytt av arkivet till Stockholm. Transporten gick alltså även denna gång sjöledes, men inga detaljer om den är kända varför man får förmoda att resan denna gång gick utan större missöden. Riksarkivets viktigaste arkivalier var i alla fall välbehållna tillbaka i Stockholm i början av juli 1716. Men än idag kan man bland riksarkivets arkivalier tydligt se spår av den vådliga arkivflytten sommaren 1713.

Hela artikeln finns i den här tidningen: http://arkivcentrum.se/aktstycket/akt73.pdf

Förskönad bild av Örebro cirka 1700.

Sjökort från ca 1750.